Årsbästalista del 1: Chrille

För att avsluta säsongens Radioskugga kom vi på den briljanta idén att låta alla fyra medarbetare lista sina favoritalbum från det fantastika musikåret som går under namnet 2008. Först ut är Chrille, som gallrade sitt 2008-bibliotek på iTunes bestående av 8,6 dagar musik för att välja ut tio album som hade det där lilla extra:


10. Moto Boy - "Moto Boy" (Video: "Ride My Wild Heart")
Vi börjar lugnt. 2008 var ett bra år för svenska singer/songwriters. Frida Hyvönen, Anna Ternheim och Britta Persson släppte alla bra album. Dock var det unga Moto Boy som, med sin självbetitlade debutskiva, berörde mig mest. Dels för hans retrospektiva produktioner (ibland kan man inte avgöra om man lyssnar på en skiva från 2008 eller 1968), dels för hans enormt bra låtskrivarförmåga, och dels för hans fascinerande röst. Ibland låter den pojkbandsvacker ("Young Hearts"), ibland målbrottsbräcklig ("Beat Heart") och ibland som läskigt lik en tjej ("Liebling"). För ett extra starkt bevis för det sista borde ni ladda hem hans jullåt "Ave Maria". Hans falsett är ofattbar.
Bästa spår: "Ride My Wild Heart"


9. Bloc Party - "Intimacy" (Video: "Mercury")
Med Paul Epworth (tidigare gjort fantastiska låtar med Sam Sparro, Friendly Fires, Kate Nash och The Rapture) bakom spakarna tog Bloc Party med sin tredje skiva ett rejält steg åt vänster, med mörkare texter och produktioner som snarare var menade för dansgolvet än rockfestivalen. Trots det låter "Intimacy" rå, rörig, och deprimerande. Med sirener, distade gitarrer, hackade vokaler och kaosartade trummor. Många blev besvikna när Bloc Party gjorde en sådan u-sväng soundmässigt, men jag välkomnar förändringen, även om jag också älskade deras två första skivor. Varför rock måste vara konservativ och monoton är någonting jag aldrig kommer att förstå.
Bästa spår: "One Month Off"




8. Cut Copy - "In Ghost Colours" (Video: "Hearts On Fire")
Medan Sverige fokuserade på snäll gitarr-pop/elektronika, Storbritannien på aningen tuffare indie-rock/nu rave och USA såklart fortfarande på hiphop/R&B, blickade Australien tillbaka på 80-talets sötbrödsdagar för synthar. Nästan all exporterad musik från den stora ön down under innehöll vackra discomelodier, moderna elektroniska produktioner och nyskapande danspop. The Presets, Muscles, Miami Horror, Van She, PNAU, Sneaky Sound System, Midnight Juggernauts, Bumblebeez, Gameboy/Gamegirl, Antigone och Empire Of The Sun är bara några australienare som har släppt underbar musik i år. Bästa fullängdaren går dock till Cut Copy, som med harmoniska gitarrer, välproducerade dancebeats, poppiga refränger och framför allt genomsorgsna texter blev min favoritskiva under hela våren.
Bästa spår: "Hearts On Fire"


7. The Kid - "Transient Blood" (Video: "Mayhem Troopers")
The Kid kan vara Sveriges mest underskattade popgrupp. Varför bryr sig ingen om dem? Förstår folk inte att deras melodier är lika klämmiga som Max Martins största hits? Att de tar de bästa ur The Cure, svensk indie-pop och Curve för att skapa någonting underbart? Att goth-rock och elektro-pop gör vackra barn? Att band från Göteborg inte bara behöver vara äckligt glada för att kunna vara lysande? Att "I got cum in my hair, I wish it was yours" från spåret "Shadow Of A Horse" är den bästa kärleksförklaringen i en poplåt i år? Nej, det är mycket som folk inte förstår.
Bästa spår: "Let's Go Kid"


6. Ladyhawke - "Ladyhawke" (Video: "Back Of The Van")
Jag slutar aldrig att älska rockbrudar. Ladyhawke må ha kommit ut ur garderoben för några månader sen, men sedan jag upptäckte henne i början av året har jag bestämt mig för att dra mina skarpaste raggningsrepliker för att omvända henne, få henne isäng och dagen efter tvinga henne att sjunga sånger för mig i sovrummet. Hennes självbetitlade debutskiva var en trovärdig tillbakablick på 80-talets synthrock (Duran Duran, Kim Wilde) som följde alla regler bokstavligt. Tråkig idé, kan tyckas, men Ladyhawke skriver förjävla bra låtar och ser samtidigt dödstuff ut, vilket kompenserar med råge.
Bästa spår: "My Delirium"


5. Late Of The Pier - "Fantasy Black Channel" (Video: "Focker")
Kan rock bli roligare än med dancebeats? Jag kan inte tro annat när jag lyssnar på debutskivan från brittiska tonårsgruppen Late of the Pier, som blev mitt Klaxons-nikotinplåster i år. Deras elektroniska surfgitarrer, blytunga synthar, glamrockinfluenser och sångaren Samuel Dusts pubertala Puch Dakota-röst (som låter lite som Bowie) skapar ett kaotiskt men kontrollerat ravesound som fick mig att dansa i pojkrummet och gråta över att inga svenska indieband verkar anamma denna fantastiska subgenre utan envisas med att låta som The Jam 1979.
Bästa spår: "Heartbeat"


4. Detektivbyrån - "Wermland" (Video: "E18")
Jag tänkte inte skriva särskilt mycket här utan istället citera mig själv i en recension till en dagstidning efter att ha sett dem live: "Ta speldosan du fick ärva av din farmor i en ny, upphettad elektronisk version med trummor och synthar. Det blir en utopisk symbios, bevisat av värmländska poptrion Detektivbyrån som i fredags spelade på Pinkerton. Särskilt med en ytterligare, aningen otippad ingrediens; dragspel. Ett instrument som är underskattat i modern pop, och om det är någonting som Detektivbyrån lärde mig är det att dragspel har haft tjänstledigt från musik allt för länge nu. Det är dags för en revival." ... "De gör potentiella världshits i en välkamouflerad instrumental utstyrsel. Om en refräng är bra brukar man i engelskan tala om en "killer melody". Tja, i så fall är flera av deras melodier självaste Charles Manson."
Bästa spår: "Life/Universe"


3. Pascal - "Galgberget" (Video: "Cadillac")
Jag ska vara ärlig - band inom Pascals genre brukar vanligtvis inte tilltala mig. Punk på svenska är överskattat. Jag förstår inte ens Ebba Grön. Men Pascal måste göra någonting rätt, för inte bara är deras musik renodlad garagerock, utan deras andra album "Galgberget" är min tredje favoritskiva i år. Förmodligen för att jag såg dem live i somras. Annars hade jag inte tittat åt deras håll. Jag älskar hur livespelningar kan göra sånt, få en att upptäcka ett band som verkar inom en genre man vanligtvis inte gillar. Kanske hade jag, om jag levt under 70-talet, trots allt varit den med nitar och skitigt hår. Vem kunde tro det?
Bästa spår: "Längtar Efter Dig"


2. Crystal Castles - "Crystal Castles" (Video: "Crimewave")
I slutet av juni i år blev jag förälskad. Alice Glass hette tjejen. Hon sjöng för mig och min kompis Elli på en festival. Aldrig förr har en spelning varit en sådan adrenalinkick. Publiken var helt i extas; hoppade i takt, dansade galna danser, skrek oavbrutet. Och Alice själv var förmodligen hög på extasy (allvarligt) eftersom hon inte bara hoppade runt på scenen utan stagedivade, sjöng liggandes och klättrade uppför scenbygget. Men det är inte bara jag som blivit förälskad, hon toppade nämligen rocktidningen NMEs lista över 2008s coolaste personer. Det betyder väl nånting. Åh, förresten, hon frontar bandet Crystal Castles, vars självbetitlade debutalbum som släpptes i våras var riktigt, riktigt, riktigt grymt.
Bästa spår: "Alice Practice"


1. Metronomy - "Nights Out" (Video: "Holiday")
Metronomy var mitt favoritband under 2008. Deras färgglada elektronika med knasiga texter om semestrar, radioapparater och motorvägar gick hem hos mig så totalt att jag glömde att allt annat i världen existerade när jag lyssande på dem. De har konstruerat en atmosfär som ingen annan grupp lyckats med, bestående av barnsliga harmonier och löjliga ljud som jag aldrig har hört inom popmusik förut. "Nights Out" var gruppens andra album (deras debutplatta "Pip Paine" var en rätt tråkig instrumental historia) som inte riktigt lyckades göra värst mycket väsen av sig utom skyddade hipsterkretsar. Vilket är konstigt - för mig finns det ingen tvekan om att "Nights Out" är årets bästa.
Bästa spår: "A Thing For Me"

Gjorde också bra ifrån sig: Kleerup - "Kleerup" (årets bimboknullare), Kocky - "Stadium Status" (årets bästa norrländska skiva), Parken - "Länge leve Parken" (årets Håkan), Cloetta Paris - "Secret Eyes" (årets svenska italodisco), The Teenagers - "Reality Check" (årets fulast-i-mun), Fleet Foxes - "Fleet Foxes" (årets gosskör, som Jeff & Mane beskrev dem), The Kills - "Midnight Boom" (årets underbaraste lo-fi-rock), Goldfrapp - "Seventh Tree" (årets folk-pop), Zeigest - "The Jade Hotel" (årets bläcksvarta elektronika), Santogold - "Santogold" (årets mest kriminella flopp), Hercules & Love Affair - "Hercules & Love Affair" (årets bögdisco), MGMT - "Oracular Spectacular" (årets popknark) och Natalie Portman's Shaved Head - "Glistering Pleasure" (årets så-jävla-mentalt-rubbade-att-man-inte-kan-göra-annat-än-att-älska-dem).

Sådär. Då var det avklarat. Jag avslutar med en varning för en vanlig rockritual från torsdagens Dagens Nyheter - headbanging kan ge svåra hjärnskador. God jul och gott nytt år, allesammans!